Lateralt tänkande: vad det är, och vad forskningen faktiskt visar

Tre uttryck, lika vanliga

Svenskan har tre ingångar till samma sak och de söks exakt lika ofta: det latinska lateralt tänkande, engelskans lateral thinking och vardagsuttrycket tänka utanför boxen. Det säger något om ämnet: begreppet har aldrig blivit riktigt svenskt, men det har heller aldrig blivit riktigt engelskt.

Varifrån begreppet kommer

Edward de Bono, maltesisk läkare och psykolog, introducerade lateral thinking 1967 i The Use of Lateral Thinking, som motsats till vertikalt tänkande: den stegvisa vägen som utgår från det självklara och fördjupar det. Bilden har överlevt resten av teorin — vertikalt tänkande gräver samma hål djupare, lateralt tänkande börjar ett nytt någon annanstans. Teknikerna är konkreta: att ifrågasätta antaganden, att ta ett slumpmässigt ord och tvinga fram en koppling, att medvetet påstå något orimligt, och att fråga hur man skulle göra problemet värre och vända på svaren.

Niopunktsgåtan och experimentet som prövade den

Nio punkter i ett rutnät om tre gånger tre, fyra raka linjer, utan att lyfta pennan: standardexemplet på lateralt tänkande, som de Bono själv använde. Den vanliga förklaringen är att uppgiften är svår för att man fastnar i ett antagande ingen ställt — att linjerna måste hållas innanför fyrkanten.

1981 publicerade Robert Weisberg och Joseph Alba i Journal of Experimental Psychology: General en serie försök som prövade just det. I stället för att låta deltagarna upptäcka att begränsningen var inbillad talade de om den för dem: uppgiften gick bara att lösa genom att dra linjerna utanför fyrkantens gränser.

Resultatet, med författarnas egna ord: ”att ta bort den påstådda fixeringen ledde inte till någon plötslig och direkt lösning av problemen”. De som fått insikten gratis misslyckades i stor utsträckning ändå. Det som hjälpte var betydligt mindre romantiskt: förhållandevis detaljerad information om själva lösningen. Författarna drog slutsatsen att orden fixering och insikt beskriver det som händer dåligt, och att det är problemspecifik kunskap som gör jobbet.

Är kreativa människor intelligentare?

Den gamla tesen heter tröskelhypotesen: intelligens över genomsnittet skulle vara nödvändig men inte tillräcklig för hög kreativitet, så att de två hänger ihop under en gräns — oftast IQ 120 — men inte över den. Påståendet upprepas ständigt. Underlaget är splittrat.

Den största sammanvägda skattningen kommer från metaanalysen 2005: 447 korrelationer, 21 studier, 45 880 deltagare, genomsnittligt samband mellan kreativitet och IQ r = .174. En studie från 2013 på 297 personer lät data själv hitta tröskeln i stället för att sätta den till 120, och fann trösklar enbart för kreativ potential, inte för kreativ prestation: omkring 100 IQ-poäng vid ett generöst kriterium och omkring 120 vid ett strängt. En undersökning från 2026 av 9 358 kinesiska elever fann ingenting vid 120 — ett enkelt linjärt samband beskrev data lika bra.

Går det att träna?

Här är svaret tydligare. En metaanalys från 2004 gick igenom 70 utvärderingsstudier av kreativitetsutbildningar och fann att välutformade program ger prestationsvinster som håller över olika kriterier, sammanhang och målgrupper. De som fungerade bäst utvecklade kognitiva färdigheter och tumreglerna för att använda dem, med realistiska övningar från det egna området — nästan motsatsen till ett allmänt seminarium om att tänka annorlunda.

Gåtorna är något annat

En stor del av intresset för ämnet gäller situationsgåtorna, de som löses med ja- och nej-frågor. De är roliga och tränar verkligen prövningen av antaganden. Test är de inte: de saknar normer, reliabilitet och validitetsbelägg. Vad standardisering faktiskt innebär förklarar vi i hur IQ-test fungerar.

Omfattning och öppenhet

Den här sidan förklarar publicerad forskning och är inget diagnostiskt verktyg. Vårt IQ-test mäter resonemang — den konvergenta sidan. Det mäter inte kreativitet, divergent tänkande eller lateralt tänkande, ger ingen kreativitetspoäng och kan inte avgöra om någon är en kreativ person.

IQ Revealed har ingen anknytning till Edward de Bono, de Bono-organisationerna eller program som drivs under namnen Lateral Thinking eller Six Thinking Hats, har inte godkänts av dem och har inget samband med utgivarna av Torrance Tests of Creative Thinking. Namnen används här bara för att ange vad de syftar på.